Jag har suttit i det längsta mötet jag någonsin haft idag. Jag kom hem kl. 7 imorse, suttit på mötet fram till för ca en timma sen, och min bror var inte ens i närheten. Han hade lämnat ett meddelande om att han inte kunde vara med på mötet men att han hade postat våra brev som han skulle. Jag är orolig för honom, han har aldrig missat ett av dom här mötena, och ska jag vara ärlig så är jag irriterad på honom. Pga att han inte medverkade så blev mötet längre, men samtidigt vet jag att han har en bra anledning för att inte vara med, han är inte dum och inte lat.

På mötet gav dom mig två förslag att välja mellan. Antingen att jag ska vänta på att min bror kommer tillbaka för att få fortsätta med vårt uppdrag, eller så måste jag jobba med någon annan. Jag har inte jobbat med någon annan på väldigt länge, men kommer han inte tillbaka ikväll så måste det tyvärr bli så. Jag hoppas verkligen att min bror vet vad han gör.

Jag har varit vaken hela natten och skrivit massa brev. Dom här breven ska postas så tidigt som möjligt idag, men jag ska vänta på att min bror vaknar så att han kan ta hand om det. Jag måste nämligen åka och hälsa på en gammal vän. Jag har inte träffat den här vännen på flera år. Och idag är det bestämt att vi ska träffas igen. Är det okej att vara lite nervös? Jag hoppas på att det ska gå bra, och att det inte tar alltför lång tid. Vi har nämligen bara ledigt idag, och jag hoppas vara tillbaka till tidigt imorgon. Ungefär vid den här tiden.

Nu måste jag lämna ett meddelande till min bror, sen måste jag åka iväg. Det är en lång resa och jag hoppas lyckas få lite sömn innan jag kommer fram.

Idag har vi haft fullt upp på olika håll. Jag tog mig till högkvarteret för att ge en rapport på vårt arbete sist, och jag var noga med att peka ut att vårt avbrott var avsiktligt. Med det menar jag när jag blev jagad och min bror räddade mig! Vilket ni säkert räknade ut.

Min bror hade fullt upp med att fixa här i vårt nuvarande hem. Han städade undan gamla burkar och flaskor, dammsög och allt man gör när man städar ett hem. Förutom att vi har tiotals fler apparater att damma av än vad ni har!

När jag kom tillbaka efter en ganska lång dag så hade han lagat en underbar middag! Min bror, kocken. Det låter lovande. Han lagar utsökt mat, och han tycker om att laga mat också. Det är en av dom många sakerna vi fått lära oss att göra, av anledningar vi inte ska diskutera just nu. Så jag kan också laga mat, men vi lagar så olika maträtter, och hans är helt underbara.

Så vi har suttit här och ätit och bara umgåtts med varandra ikväll. Knappat lite på tv:n efter något bra program, och det är väldigt annorlunda program här måste jag säga. Men dom funkar.

Nu har jag vaknat upp efter att ha sovit skönt efter vår händelserika kväll. Jag behöver inte upprepa det som min syster redan har berättat, så jag börjar helt enkelt berätta min sida av vad som hände när vi gick åt olika håll. Det började med att jag insåg att jag var tvungen att gå tillbaka för att hitta min syster på egen hand. Så jag sökte upp vår uggla, men han verkade inte tycka om mina idéer jag kom med, tyvärr. Han sa att han inte ville bli inblandad i mina påhitt igen. Jag kan förstå honom. Allt jag behövde var lite tyngre utrustning, men han gick inte att övertala, så jag fick improvisera. Vilket jag har lärt mig mycket väl från några tidigare uppdrag.

Som tur var hade hon fortfarande sin mobiltelefon påslagen, vilket gjorde det mycket enklare för mig att spåra henne. Det tog inte lång tid innan jag hittade deras gömställe. Jag började med att titta mig omkring. Det fanns en stor lyftkran(som inte är svår alls att starta) och dussintals metallcontainrar vilket gav mig idén att göra om ett av mina ''påhitt'' som Ugglan kallade det. Jag började med att ta mig till en högre höjd för att kunna spana in bästa sättet att rigga huset. Efter ett tag körde jag igång, jag fick inte ta för lång tid på mig trots allt. Jag började med att lyfta en container med kranen och spände fast metallvajrar mellan dörren och flera olika fönster. Med ett enkelt ryck skulle alla fönster öppnas samtidigt. Exakt hur detta går till tänker jag absolut inte gå in på, vilket kan utsätta er för onödig fara med tanke på hur nyfikna folk är. Detta fick i alla fall våra förföljare att springa mot dörren för att ta reda på vad det var som hände. När dom låste upp den så släpptes spänningen i vajern vilket fick containern att i snabb fart störta mot dörren, i god tid innan killarna blev krossade. Vårat yrke går inte ut på att döda folk, snarare... att skrämma dom lite ibland.

Detta gav min syster en chans att ta sig iväg. Under tiden blev våra förföljare tillräckligt skrämda för att jag skulle bli lite ivrig... Ibland kan jag gå lite för långt med det här att skrämma folk. I alla fall dom som är ''onda''. Jag höll just på att skapa nya idéer när min syster kom upp bakom mig och drog med mig därifrån. Tack syster. Se, utan henne skulle jag nog ha åkt fast för längesen!

Hoppas ni är nöjda med det jag kan berätta, resten är inte att diskutera. Har ni några invändningar? Tufft läge, men jag är nöjd med det här. Det är riktigt roligt att få berätta delar av mina äventyr för andra än för... ingen.

Min bror och jag har sovit hela dagen. Den där natten var ganska slitsam och det är rätt skönt att ha ledigt. Ja, vi fick ledigt i några dagar för att vila upp oss inför sista delen av uppdraget, som vi inte lyckades slutföra och fick lite hjälp med. Och min bror sover fortfarande! Han ser ut som ett litet barn när han sover, som om han inte sett något av det vi fått se, och bara har fått vara ett barn under sin uppväxt. Han får uppdatera vår blogg när han vaknar igen, jag måste låta honom få vila upp sig. Jag ville bara meddela att vi faktiskt lever.

Det här är verkligen första gången jag berättar om något äventyr för någon annan än för min bror och ''vårat folk''. Jag är ganska ivrig måste jag erkänna!

Det började med meddelandet jag fick som jag skrev om tidigare. Att skulle vi göra det ''den lätta vägen'' skulle vi kunna vara med i ert nyårsfirande. Men det var inte så enkelt som jag trodde... Vi mötte upp en kille, vår uggla kan man säga, som fixar allt vi behöver till ett uppdrag. Den här gången fick vi väldigt lätt utrustning, som en varsin mobiltelefon. Vi är inte vana att använda vanliga mobiltelefoner! Dom är lätta att lyssna av, och lätta att spåra. Men vi kan inte riskera att utsätta någon annan än oss för onödig fara. Sen delade vi upp oss, jag och min bror. Vår uggla är aldrig med oss på några uppdrag, han ger oss bara våra saker. Vi skulle bara vara uppdelade kanske någon timme för att spana på olika ställen. Sen använde vi våra mobiltelefoner och fick upp kontakten igen. Vi möttes, pratade. Inte mycket händer hittills, men det kommer... Det var när vi var på väg till det riktiga målet, som vi skulle möta tillsammans, som saker och ting inte fortsatte på ''den lätta vägen''. Vi fick ett samtal om att någon försökte få tag i oss. Hur länge dom följt våra spår den här dagen visste ingen, inte ens personen vi fick samtalet ifrån. Vi var tvungna att vilseleda dom. Personerna som var efter oss har följt vårt folks spår så länge vi kan minnas. Och när vi börjar bli misstänksamma så måste vi alla lägga ut felaktiga spår. Så det här är information som är okej att ge ut, för med tanke på alla som är som oss så kommer vi inte bli hittade, det skulle vara omöjligt att veta vilka vi är. Vi kan inte gå runt och vara misstänksamma hela tiden, då skulle vi aldrig få något jobb gjort.

Vi spolar fram tiden lite här. Tillslut märkte vi att jobbet som våra förföljare gjort den här gången gick mycket djupare än att bara skaka av sig dom. Vi var tvungna att dela på oss, igen. Vi skulle inte kunna slutföra det här uppdraget själva. Så vi fick ringa in hjälp. Min bror tog hand om det, och jag fortsätte framåt på egen hand för att lägga ut ''bete'' lite här och var. Och det var otroligt nära att jag skulle springa in i deras fälla! Några sekunder till på samma ställe och jag hade hamnat någonstans där ingen vill vara... Ibland måste vi göra uppdrag som är lite svårare än andra. Till och med dom bästa kan åka fast då.

Jag var tvungen att gömma mig i många, många timmar. Under dom här timmarna så blev dom där skumma typerna misstänksamma och jagade mig, på deras hemplan! Jag vet nästan allt om byggnaderna här omkring, men det var ''deras byggnad'' och dom visste lite mer. Ja, utan min bror så hade dom nog fått tag på mig! Han kom dit och vilseledde dom på ett sätt som bara han kan. Jag lyckades smita, och få min bror med mig på köpet. Han höll på att bli lite ivrig, vilket är lätt hänt. Då ska han vara glad att han har mig. Det var ett dumt drag att komma efter mig, men som jag sa tidigare, jag är tacksam.

Min bror får berätta sin sida av det här, och han får berätta hur han vilseledde dom. Det känns konstigt att skriva ner vad som hänt på det här sättet, men det är en bra början. Nästa gång kanske det inte blir lika stelt.

Under dom här få dagarna som jag har bloggat tillsammans med min bror så har jag ändå förändrats ganska mycket. Ända sen jag började med det vi håller på med, alla våra uppdrag, så har jag varit den allvarliga, seriösa av oss. Jag är den äldre av mig och min bror, och har därför alltid känt att jag måste se efter honom hela tiden. Han är bra på att se efter sig själv, det är han verkligen. Men ni som har yngre syskon borde förstå vad jag menar. Jag trodde aldrig att jag skulle våga öppna upp mig själv tillräckligt mycket för att skriva som nu. Att berätta hur jag är som person, för det är väl det man gör i en blogg till att börja med? Visa vem man är? Det försöker jag göra nu, hoppas att det duger.

Vi började med våra ''äventyr'' när vi var väldigt små. Och det var inte så att jag fick börja tidigare för jag föddes innan min bror, nej. Vi fick börja samtidigt, med samma övningar. Han fick ingen särbehandling bara för att han var yngst. Och det var hård träning. Ibland trodde jag att jag inte skulle orka mer. Det var vissa gånger som jag var så skadad, både mentalt och fysiskt, att jag var helt säker på att jag skulle bryta ihop. Men så kom min bror och peppade mig till att fortsätta. Ja, utan honom skulle jag inte vara den starka kvinna jag är idag. Och utan mig skulle han inte klarat sig heller. Det låter han mig veta så ofta som möjligt. Jag är inte lika bra på att visa känslor öppet som honom. Men här är det lite enklare. Det är lätt att skriva ner sina känslor, men inte lika lätt att säga dom högt.

Jag hade tänkt prata lite om vad som hände igår också. Men det här inlägget blir väldigt långt då. Och jag hade aldrig orkat läsa ett så långt inlägg! Även om mitt jobb består ganska mycket av att läsa långa texter, så är det inte samma sak när man jobbar med det, som att läsa något på fritiden. Så jag skickar iväg det här till att börja med, lite prat om mig själv. Så skickar jag iväg min sida av äventyret senare, så hoppas jag att min bror vill dela med sig sin sida också!

Hemma. Säkerhet. Än så länge. Det är otroligt skönt att veta att jag har min bror vid min sida, även vid tillfällen som igår. Det är tillfällen då han inte borde söka upp mig, så även om jag är tacksam så är det inte okej. Istället för att utsätta en av oss för fara så utsätts båda två. Och han vet att åtminstone en av oss måste vara i säkerhet, annars kan allting falla ihop. Men som sagt, jag är väldigt tacksam också. Jag vet faktiskt inte hur resultatet hade blivit om han inte hade kommit dit. Jag tänker berätta mer för er snart, men jag har sovit sen jag kom till huset, och nu måste jag äta någonting.

Tänk att man kan uppskatta en varm och skön säng så här mycket! Det har varit en lång, hård och kall natt för mig. För min syster vet jag inte, vår kontakt bröts någon gång innan tolvslaget. Vi har alltid haft bra utrustning som klarar av tunga överbelastningar, men med tanke på att vi måste vistas bland er nu så kan vi inte använda för tung utrustning, vi kan utsätta er för fara. Det vill vi absolut inte! Det är därför vi gör det vi gör, för att skydda er. Men att vi måste använda vanliga mobiltelefoner, då utsätter vi oss själva för sån fara som vi inte skulle behöva göra! Vi har fått klara order om att vara försiktiga med vem vi ringer och när för att inte bli avlyssnade. Hur kan ni leva så? Vet ni hur lätt man blir avlyssnad. Väldigt intressant faktiskt, och ganska komiskt. Och ganska enkelt att bryta koden om jag ska vara ärlig så att man vänder på det, alltså att man avlyssnar avlyssnarna, men det ska vi inte gå in på!

Precis innan det bröts så var min syster fast någonstans, hon var tvungen att viska, men sa åt mig att åka tillbaka till huset, vilket jag gjorde. Jag har alltid lyssnat på min syster, och när jag inte gör det så råker jag oftast illa ut... Hon är väldigt smart och jag skulle inte försöka överlista henne. Är det någon som kan överlista folk är det hon! Man kan säga att hon är hjärnan och jag är kroppen. Även fast hon insisterar på att jag är smartare, men jag vet bättre än så.

Nu ska jag ringa några samtal och se om jag får upp något spår, annars måste jag åka ut för att leta efter henne själv, hur farligt det än är... Har jag inte fått upp något spår efter dessa samtal så är det något på tok! Ett riktigt nyårsäventyr... Jag lovar att berätta mer när jag är tillbaka, men just nu har jag en syster att hitta.

Att sitta ensam mitt i natten och planera och skriva ner viktiga saker har alltid tilltalat mig. Men inte inatt. Vår nya resa vi har startat gör så att jag har legat med rätt så många tankar i flera nätter nu, och såna här tankar är aldrig kul! Min bror ligger och sover och har gjort det i ca två timmar nu. Han har alltid varit bra på att somna, eller så låtsas han bara sova. Ibland har jag vaknat av att han har försökt smita ut mitt i natten. När han ser det här kommer han inte våga titta mig i ögonen. Vi har faktiskt ''syskonrivalitet'' vi också, trots att vi måste rädda livet på varandra lite då och då. Jag kommer inte kunna låta bli att skratta.

Jag fick precis ett meddelande som oroar mig. Det är ju nyår imorgon, och jag hade gärna velat gå ut och roa mig. Det kan bli svårt nu. Men gör vi som meddelandet säger ''den lätta vägen'' så kanske ni får se oss någonstans ute på stan imorgon. Fast ni kommer förstås inte veta vilka vi är.

Nu har det gått några dagar sen vi startade vår blogg, men det är en av dom svåra sakerna jag gjort i livet. Vi är inte så vana vid den här typen av utmaningar. Det är mer det fysiska vi är vana vid. Både vår kropp och hjärna måste vara i toppform, men vi har tränat våra hjärnor på lite mer annorlunda sätt. Koder, siffror, manipulation. Att skriva om något intressant på en blogg, nej. Men någon gång i livet måste man bryta sina mönster och svänga in på nya banor!

Dom senaste dagarna har jag rest runt lite, utan min bror, för att iaktta, ta kontakt och träffa nya människor. Mestadels kvinnor, med tanke på att jag själv är kvinna. Att ha ett vanligt vardagsliv är ganska tufft. Förhoppningsvis låter tiden oss iaktta mer, utan att det kommer upp något oväntat... Men det är väldigt vanligt att något oväntat händer oss. Så jag lär inte bli överraskad.

Sitter just nu och klickar runt mellan kanalerna på tv:n letandes efter något program som kan hjälpa mig på traven med att inte vara så inkompetent i det här nya livet vi testar. Det är fortfarande lite för tidigt för att avslöja mer än så här, men jag måste erkänna; det är mer skrämmande och spännande för mig att skriva i en blogg som allmänheten kan se, än att utsätta mig för fysisk fara. Jag kan ha något på spåret här!

Nu är min bror ivrig att skriva sina ord, jag ska låta honom göra det.

På sistone så har vi båda rört oss runt som nya människor, men inte riktigt på samma sätt. Eftersom jag känner att jag behöver utveckla mina kunskaper, vilket jag har gjort genom att ta mig runt genom staden. Jag gjorde samma sak som min syster, fast på ett längre avstånd. Jag ville studera hur folk beter sig i de sociala kretsarna, hur dom talade med sina bekanta och vad för samtalsämne som var godkända. Jag vill ju trots allt vara beredd när jag känner mig redo för mer, helt ensam.

Mitt namn har ingen betydelse här. Men ett smeknamn kan ju underlätta, så vi kan kalla mig för... XX, för kvinna. Min ålder har inte heller någon betydelse, ni kan få bestämma själva hur gammal jag är. Vad som känns rätt för er.