Can you keep a secret?

Under dom här få dagarna som jag har bloggat tillsammans med min bror så har jag ändå förändrats ganska mycket. Ända sen jag började med det vi håller på med, alla våra uppdrag, så har jag varit den allvarliga, seriösa av oss. Jag är den äldre av mig och min bror, och har därför alltid känt att jag måste se efter honom hela tiden. Han är bra på att se efter sig själv, det är han verkligen. Men ni som har yngre syskon borde förstå vad jag menar. Jag trodde aldrig att jag skulle våga öppna upp mig själv tillräckligt mycket för att skriva som nu. Att berätta hur jag är som person, för det är väl det man gör i en blogg till att börja med? Visa vem man är? Det försöker jag göra nu, hoppas att det duger.

Vi började med våra ''äventyr'' när vi var väldigt små. Och det var inte så att jag fick börja tidigare för jag föddes innan min bror, nej. Vi fick börja samtidigt, med samma övningar. Han fick ingen särbehandling bara för att han var yngst. Och det var hård träning. Ibland trodde jag att jag inte skulle orka mer. Det var vissa gånger som jag var så skadad, både mentalt och fysiskt, att jag var helt säker på att jag skulle bryta ihop. Men så kom min bror och peppade mig till att fortsätta. Ja, utan honom skulle jag inte vara den starka kvinna jag är idag. Och utan mig skulle han inte klarat sig heller. Det låter han mig veta så ofta som möjligt. Jag är inte lika bra på att visa känslor öppet som honom. Men här är det lite enklare. Det är lätt att skriva ner sina känslor, men inte lika lätt att säga dom högt.

Jag hade tänkt prata lite om vad som hände igår också. Men det här inlägget blir väldigt långt då. Och jag hade aldrig orkat läsa ett så långt inlägg! Även om mitt jobb består ganska mycket av att läsa långa texter, så är det inte samma sak när man jobbar med det, som att läsa något på fritiden. Så jag skickar iväg det här till att börja med, lite prat om mig själv. Så skickar jag iväg min sida av äventyret senare, så hoppas jag att min bror vill dela med sig sin sida också!